Livet Enligt Idas

Idag så skulle mamma fixa avloppet i mitt badrum (avloppet till handfatet, mind you). Eftersom vi bor i ett urgammalt sekelskifteshus så innebär det att rören inte alltid vill samarbeta med vattnet, och det blir då stopp. Detta måste åtgärdas med jämna mellanrum, och det var alltså det som jag och mamma skulle ta oss för idag.

Mamma tar loss hela rörsystemet under handfatet och det rinner ut äckel som luktar ruttet och jag vill spy. Hon gormar åt mig att torka upp skiten för att hon själv minsann ska skölja ur de äckliga plaströren. Fair enough, man måste ju dela på arbetsbördan, tänker jag.

Allt funkar jättebra (hur bra det nu kan vara när man rensar ut avloppsrester), tills det att mamma ska sätta ihop allt igen. Det går inte så bra. Rördelarna går helt enkelt inte ihop. Helt plötsligt ryter min kära mor till; Varför sätter den sig inte där då den jävla kukbögen!?!

Min reaktion, som ni säkert förstår, var att lägga mig raklång på golvet i en hysterisk skrattattack. Min kära mor, svenskläraren, är alltid förebrående mot mig om mitt ovårdade språk. När hon själv alltså mister befattningen och gormar hetssvordomar på badrumsgolvet är det svårt att ta det seriöst. Att hon dessutom skrattar åt det själv gör det hela lite roligare.

Aja nu sitter rören där iaf. Inte för att vi helt lyckades åtgärda problemet, men nu har vi försökt iaf. Eller rättare sagt min kära händiga mor.

Massa kärlek till dig mamma, respekt till dig för att du alltid kämpar på så bra.