Livet Enligt Idas

Gud va jag har längtat!! Nu är det paaaaarty & buuuullshit som gäller! Nu ska jag ha kuuuuuuuuul!!

Ibland funderar jag lite på om den sarkasm och ironi som jag väldigt ofta använder mig av i min blogg verkligen kommer fram ordentligt. Jag hoppas ju det, dryper ibland mina texter av ironi... Jag vet att de som känner mig väl kan tolka när jag använder det just eftersom de känner mig så väl, men ibland blir jag tveksam på vad andra egentligen tror. Hm. Detta är rätt väsentligt för mig när det gäller hur den här bloggens framtid kommer se ut.

?

Idie:
You're a part of the game!!

Jag har precis kommit hem från pappas genrep av den senaste dansföreställningen han medverkar i. Det var jättehäftigt! Rekommenderas till alla som uppskattar lite höstbalett :)

Hursom, det hände en skitläskig grej när jag skulle gå hem sen... Intet ont anande lämnar jag Pernilla hos pappa som skulle repetera en sista gång inför morgondagens premiär, och beger mig mot utgången. Hela muséet (som föreställning spelas i) är nedsläckt eftersom det är långt efter stängningstid och alla har gått hem. Jag kommer till entrén som är som ett rum för sig, ett stort stenrum med statyer och affischer som ser smått creepy ut i mörkret. Den anslutande dörren mellan själva muséet och entrén går igen bakom mig och jag ska precis öppna porten som leder till gatan då jag märker att den inte vill öppnas. Inte alls. Ojdå, udda, tänker jag och trycker lite till, vilket snart leder till ett panikartat hets-slitande på dörrhandtaget för att försöka ta mig ut ur detta mörka gravliknande rum.

Jag inser snart att vare sig dörren tillbaka till muséet eller dörren till gatan går att få upp, vilket gör att jag kallsvettas och får lite panikartad flämtandning. Jag ringer Idil och tjuter att jag är fast i ett mörkt museum. Det hela låter urlöjligt och vi skrattar lite tillsammans, men snart får jag hets igen och beslutar mig att ringa far för att se om han är klar med repetitionen och kan hjälpa mig. Det visade sig att det var han, så efter c:a 15 minuter (vilket kändes som en evighet) var jag var snart ute i friska luften igen, genom att ha gått ut en annan väg. Han hade nämligen glömt tala om att man skulle gå ut andra hållet....

Allt detta låter inte så läskigt, men för en människa som inte gillar att vara inlåst i ett litet rum där det dessutom är mörkt var det smått traumatiskt. Så tänk på det nästa gång ni är på museum efter stängningstid... Se till att veta var de rätta utgångarna finns!

Lite så känns det just nu! För även om allt går så sjuuukt fort hela tiden, så känns det ändå som att inget händer! Det är lika mycket plugg vecka efter vecka, det är mörkt och kallt och det känns som jag gör samma saker hela tiden, känner samma känslor om och om igen. Fast det kanske är bra? Jag vet inte.

Idag är det första dagen på en ny vecka och har precis haft en helg utan jobb! Var skönt, det var ett tag sen känns det som... I fredags så var det galen förfest här, kul som fan var det men det som hände sen kan vi ta en annan gång. I lördags sov jag mest, sen träffade jag Emmax för en mysig middag på Indria. Min nya favoritrestaurang för övrigt, sjukt god mat för väldigt bra priser, och sedan en schysst lokal på det. Efter det tog vi en drink och sen drog vi oss hemåt. Tack för middagen vännen och hoppas på en riktig helkväll med dig snart!

Igår (söndag) beslutade mamma att vi skulle storstäda, så blev det och lägenheten och mitt rum känns betydligt fräschare nu än det gjort på länge. Tog ner lite bilder och sådant som kändes som en del av något annat som jag inte riktigt tycker jag har nu...Eller är för den delen. Vilket känns som en lättnad och ett steg framåt på något sätt. Inte en del av mitt life set on repeat alltså.

Efter städningen kom Pernilla hit för att pappa skulle jobba, så då gick vi ner till Idils jobb och fikade. Idil looked damn fresh i sina jobbkläder, och tog ledigt en stund för att sitta med oss. Jättemysigt var det och Pernilla var glad, vilket var det allra viktigaste.

Nu är det råplugg som gäller....som vanligt? (Se rubriken)

Istället för att göra det jag borde göra (dvs. råplugga religionshelvetet som lämnades ut idag... och ja, det är svårt), så sitter jag och läser lite bloggar från gamla kompisar osv.

Då stöter jag på en gammal, gammal kompis blogg, har aldrig haft något emot tjejen i fråga, men kollar igenom lite gamla inlägg när jag plötsligt stöter på en massa inlägg med klart rasistiska, nazistiska (och mer i samma stil) åsikter. Jag blir rädd på riktigt. Hur fan kan man som en del av den generation som nu börjar bli vuxna, dvs jag och mina fellow 90-talister, uttala sig så rakt igenom korkat och trångsynt? Det är ren idioti, och gör mig så jävla arg. Jag trodde att vi som växer upp idag och i framtiden ska styra och bestämma i det här landet inte var så trångsynta? Jag trodde att vi hade lämnat sådana tankar bakom oss. Men tydligen inte.

Helt plötsligt får jag VÄLDIGT mycket emot tjejen i fråga. Ja visst, man ska respektera folks åsikter. Men nej, jag har inget intresse överhuvudtaget att respektera sådana korkade och störda tankar om folkgrupper som fanns i den här tjejens huvud. Sådana "vänner" med sådana bloggar kan jag LÄTT klara mig utan. Har tidigare funderat på att kontakta tjejen för en mysig fika, men den tanken försvann snabbt och säkert ur mitt huvud och kommer inte återvända dit. Kom tillbaka någon gång i framtiden, när någon fått dig att fatta hur otroligt pinsamt och sjukt det är att uttala sig sådär om ens medmänniskor.

Rasism? Nej tack.

Jag pluggar religion, för att vara lite mer specifik: naturreligionerna. Imorgon smäller det, då kommer det fruktade 48 timmars hemprovet att delas ut till oss. Måste se till att bli klar med det imorgon, för på torsdag ska jag barnvakta. Och jag har ingen lust att sitta uppe sent på natten och skriva klart det på torsdag...

Jag känner mig grå och tråkig. Allt känns halvkul. Jag känner att jag själv är väldigt halvkul, och väldigt halv på alla plan. Jag vill vara hel! Jag vill känna mig helsnygg, helfestlig och helrolig. Jag känner mig inte hel, bara halv.

Jag vill ha helg.... Den här veckan är doomed till att vara grå tydligen. T.o.m. min dator känner sig dålig, och fick ett virus häromdagen. Som tur är så har det åtgärdats nu men iallafall!! Jag är inte den enda som protesterar alltså, det gör min dator också. The Streets och mina minnen från förra sommarens varma dagar blir min tröst den här veckan.


Såhär vill jag känna mig igen. Solbränd (God knows att det uteblev den här sommaren...), bra mycket blondare och smalare, och helrolig! Inte halv, som nu. Jag vill roam the italian pinewoods i mina sommarkläder och inte behöva plugga något mer.

Den första november, dvs andra lördagen på höstlovet, smäller det!! Då ska jag få se de uppträda igen, i Annexet. Idil and I will be there, och fan va bra det kommer vara! I simply can't wait...

Woop woop, Idie, woop woop!

Imorse på tunnelbanan var det två män som tog med sig sina cyklar imbord på tunnelbanan vid Brommaplan. Tunnelbanechauffören (eller heter det något annat när det är en kvinna...typ chauffösen?) började hetsa om att man absolut inte fick ta med sig cyklar på tunnelbanan minsann! Nähe, tack för informationen verkade cykelfantasterna tänka, och stod envist kvar med sina cyklar i trängseln. Tåget vägrade lämna perrongen. Efter tidigare stopp i tunnelbanan var samtliga trafikanter måttligt roade av ÄNNU ett stopp, och ännu mindre roade av att detta stopp orsakades av två omogna män som vägrade följa reglerna och gå av tåget. Tur då att vi har svennebananerna som är Herr Duktig och minsann vet att om det finns regler så ska dessa regler följas! Efter att några passagerare hetsat åt cykelsnubbarna att genast stiga av tunnelbanan med tillhörande färdmedel, så tog ett antal Herr Duktig tag i saken. De tog alltså bokstavligen TAG i saken. Två män (varav en var en lärare från min skola) stövlade sig fram så gott det gick i trängseln till de två "bråkstakarna" och puttade av männen. Alltså jag överdriver inte, de trycker och knuffar på cyklisterna, samt halvkastar ut cyklarna för att få de två att gå av. Smått hetsigt, men till slut var cyklisterna bortrensade från tåget och färden fortsatte mot varmare breddgrader (som orsakades av de överhettade svennebananerna som funnit denna manöver smått påfrestande).

Under hela händelseförloppet så kunde jag inte annat än sitta och skratta åt hela situationen. Fatta att folk blir så uppretade att de måste börja hetskasta av folk åt höger och vänster. Och varför? Jo för att rätt ska vara rätt. Det finns alltid en vän av ordning som ser till att reglerna som ska följas, de följs. Det är FAN så viktigt!! Sverige i ett nötskal!

Jag förstår icke detta. Är det folk som läraren från min skola som vi kallar "vardagshjältar"? För var hittar vi dem annars? Vilket skämt att människor minsann ska ingripa i situationer som den ovan, och visa att regler, de är FAKTISKT till för att följas. Men sen kan man läsa i tidningar att en tjej blev antastad mitt på blanka dagen på tunnelbanan, men då är det inte en enda man (eller kvinna heller för den delen) som lyfter ett finger, eller säger ifrån. Vart är vardagshjältarna då?

Ingen tvekan om saken. Svenska folket är ett märkligt folk.

Jag lyckades ta mig till skolan för att skriva italienska provet imorse. Det var bra och känns som en lättnad, det gick inte så dåligt som jag trodde det skulle göra heller så det känns ju skönt. Jaa...

Det som känns lite halvknasigt är att det kanske är min blindtarm som strular. Hoppas inte jag måste operera bort den nu, min sjukhusskräck kommer ta sig helt nya former om så är fallet. Hursom, det tar vi då! Nu ska jag dricka te, äta mackor och plugga... Eller titta på TV, vilket är mer realistiskt.

Well news for the people, jag är sjuk IGEN. Fan då. Min mage har knasat sig och har haft konstant magknip i ett dygn nu. Jag vet inte vad som är fel? Jag kan inte stå upp eller röra mig knappt överhuvudtaget utan att min fula mage känns som den bokstavligen kläms sönder. Top that off with some illamående så är allt på topp sen!

Jag har italienska prov imorgon som jag pga mitt tråkiga tillstånd inte kunnat plugga till, och är inte ens säker på att jag kommer kunna ta mig till skolan överhuvudtaget. Jävla skit på allt. Jag blir arg, varför blir jag sjuk hela tiden för? Förra veckan var det halsinfluensa, nu har min mage gjort revolt.

Enda bra med att det hände just den här veckan är att jag inte jobbar... Försök se det positiva i situationen? Knappast. Jag är arg...