Livet Enligt Idas

...och hyllning till min mormor som är så härligt häftig och underbar som läser min blogg! Tror inte det finns så många mormödrar där ute som läser sina barnbarns bloggar och dessutom kommenterar dem flitigt! Jag blir så glad mormor, det ska du veta!

Jag saknar dig varje dag! Hoppas vi ses snart igen under en av dina äventyrsresor här uppe i huvudstaden. Jag älskar dig!

Lång dag idag. Först var jag i skolan, fick provmaterial till italienska och engelska C provet, jobbiga papper... Sen så hade vi religion som spenderades i biblioteket med Idils skämtteckningar på tavlan. Kuuuuuuuul var det. Svenska prov hade vi också, som gick helt ok hoppas jag iaf...

Efter skolan åkte jag in till stan och träffade Tina! Vi gick till Tully's på Götgatan och konsumerade paninis, muffins och chokladboll med latte och te. Det gick undan med konsumeringen, men gott var det. Efter det gick vi till Monki, jag köpte en kjol och en T-shirt med tryck, då jag insett att min garderob för tillfället inte är något att hurra värst mycket över. Tina hängde i draperiet och sa att hon ville dricka öl mest hela tiden, samtidigt som jag perspired med olika svarta och gråa kläder som for av och på i rask takt.

När jag inhandlat mina fynd för totalt 400 kr (jaa budget!) så gick vi till en pub på Folkungagatan och drack en öl. Det var gott och trevligt! Idag blev som en fredag för mig eftersom jag jobbar imorgon och på lördag, känns bra att jag fick en riktig slappareftermiddag!

Imorgon är det sex ed på Rival och sen ska jag plugga kyrkor. Efter det är det jobb och sen heeeelg!! Äntligen.

Nu sitter jag och lyssnar på Ibrahim Ferrer, himla skön snubbe. Bra pluggmusik, sånt behövs ju... Iaf när det gäller mig som verkar ha drabbats av grava koncentrationssvårigheter?

Jag har ingenting vettigt att skriva överhuvudtaget, vet bara att jag just nu gör precis det jag inte borde göra. Den huvudsakliga tanken som rör sig i mitt huvud just nu är: Varför gör jag inte det jag borde göra, dvs. panikplugga till svenskaprovet imorgon? Tiden går, men Ida består. Framför bloggen.

Mina halsmandlar är stora som golfbollar. Jag börjar misstänka att det är något seriöst problem med min hals, för såhär mycket halsont som jag har, och så många gånger som jag tappar rösten per år kan inte vara helt normalt. Måste vara extra känslig mot infektioner i just halsen eller något... Mina enda kurer som jag inbillat mig själv hjälper är skållande hett te och soppa. Och iskallt vatten. Alla tre metoder för att få halsen bortdomnad. Faaan va ont det gör... Dock ska jag sluta klaga nu, i-landsproblemen kan vi klara oss utan!

Vissa människor tror på en gud av något slag. Det gör inte jag, det är alldeles för abstrakt och osäkert för mig, som tror rakt igenom på forskning och fakta.

Men jag tror på en annan sak, och det är ödet. Jag har fått det bevisat för mig ett antal gånger att ödet, det är något man kan räkna med. När jag pratar med andra om det har jag ofta fått svaret att allt prat om ödet bara är en ursäkt för att vara lat i livet, men det tycker inte jag stämmer någonstans. Visst, vissa kanske fungerar så, men sådana människor är bara lata rakt igenom. Jag tror att man har ett någorlunda förutbestämt öde, som kan påverkas och förändras lite smått hit och dit, men att den alltid följer den "grundstig" som man fått från början. Den grundstigen kan man själv inte direkt påverka. Du kan förändra de små svängar den kanske gör, men grunden till ditt öde kan du själv inte ändra på.

Det här är vad jag tror, det betyder inte att jag tycker att alla andra har fel. Men jag gillar att tro det, för det ger mig en typ av trygghet. Det hjälper mig att försöka hitta en mening i allt som händer i mitt liv, vare sig det är bra eller dåliga, hemska eller härliga saker. Och det gör att det blir lättare att hantera vissa saker, som man kanske inte ser någonting bra i alls. Tills någor händer som får mig att ändra uppfattning, så är jag väldigt jättenöjd med att tro på det. För det är alltid bra att ha någonting som man tror på, vare sig det är en gud, ödet eller godheten i människor omkring dig.

Jag har tappat rösten. Igen. Är det någon som är förvånad? God knows I'm not. Det är grått ute, rösten är borta och jag känner mig också lite grå. Höstvädret kan vara svårt att hantera tycker jag!

Jag har dock köpt nytt te. Ska nog fixa fram lite sånt för halsen, kanske gör att jag får fram lite ljud iaf. Kanske också gör att jag känner mig lite mer färgglad.

Kvällens lyckligaste: Det var ju hela konserten, men Lost! och Death and All His Friends, och Strawberry Swing och In My Place. Eller vad håller jag på med, allt var bäst och ren och skär lycka.

Kvällens tårar: The Scientist

Kvällens lyckorysningar:  Fix You

Kvällens  häftigaste effekt: Neonfjärilarna!

Otrolig musikupplevelse, lycka rakt igenom och jag vill bara tillbaka.

Det här inlägget kommer vara fyllt med en massa hat. För jag blir så jävla arg.

Idag på engelskan kollade vi på Michael Moores film Fahrenheit 9/11. Och innan jag säger något mer om den saken; JAG VET att Michael Moore är väldigt subjektiv. Jag vet att han framför sin syn på saker och ting väldigt vridet efter vad han själv tycker. Jag vet det, det är inget man behöver informera mig om. Att vissa av de teorier han lägger fram och använder sig av fullkomligt dryper av ironi, propagandametoder av alla dess slag osv, vet jag också.

Jag är inget jättestort fan av Michael Moore. Men jag tror faktiskt inte att alla de budskap han för fram i sina filmer är skitsnack. Jag tror att det kan ligga lite i vissa saker av det han säger. Och jag blir så otroligt förbannad.

Vad är det för ett jävla skämt som har pågått i det stora landet i väst de senaste åtta åren? Vad är det för en obildad idiot som har suttit på den högsta posten i det landet i ÅTTA år nu? George W Bush har ingen aning om någonting, han kan inte ens uttala sig ordentligt i intervjuer. Han skämtar bort frågor om krig, död och förnedring av människor som han oprovocerat attackerat och nu dödat i ungefär fem år.
Efter pinsamma Bushs första fyra katastrofala år som USA's president hoppades man att amerikanerna skulle inse sitt misstag och hitta en bättre presidentkandidat. Men icke. Lik förbannat så röstade de på Bush IGEN, han fick alltså sitta i fyra år till på presidentposten. Tålamodet hos mig räcker liksom inte riktigt längre. Släpp sargen och kom in i matchen för i helvete.

Att sätta sig själv och sitt land i skiten i ytterligare fyra år trodde väl inte så många skulle vara fallet, men jodå, räds icke, mördar-Bush is back in business! Och det ordentligt, i hela fyra år till har han sett till att mörda och vandalisera ännu lite mer av världen.

Men vad är det då för fel på USAs befolkning som inte lär sig av sina misstag och ser till att rösta fram en ny president? Förut trodde jag att USAs befolkning var helt oskyldig, inte skulle de gjort något så dumt heller! Neejdå, det var bara ren och skär otur att  Bush vann igen. Well, efter att ha sett Moores film är jag inte riktigt lika säker. I ett antal scener i filmen pratar de med amerikaner runt om i landet, bl.a. allas vår Britney Spears, som VÄGRAR inse att de röstat fram en fullkomlig idiot, en obildad dåre som mördar folk och förstör familjer utan att röra en min. Utan att fundera över de konsekvenser som detta kan föra med sig. Och, observera, detta är inte bara i länderna han ockuperar (såsom Afghanistan och Irak), utan även i hans egna land krossas familjer varje dag av nyheten att en familjefar eller bror, en syster eller mamma, har dött i krig. Blivit en av otaliga krigsveteraner, det som man så högt värderar i det amerikanska samhället. För om man är krigsveteran, ja då är man ju både stark och modig!

Det kanske verkar som jag drar alla över samma kam nu, men det är självklart att jag inte tycker att alla har samma värderingar och åsikter bara för att de är amerikaner. Jag vet att alla som bor i USA inte älskar Bush, att de inte vill ha honom kvar, att de är bedrövade över allt han ställt till med. Jag känner en del amerikaner personligen som är fullständigt vettiga och underbara människor, som mår dåligt över det deras president har gjort och måste leva med konsekvenserna av det varje dag. För dessa människor, känner jag en väldig medkänsla. För de som i filmen, som vägrar se igenom Bush's vidriga fasad, känner jag ingen medkänsla alls. Bara ilska, och möjligtvis skam. Jag skäms över det mänskliga släktet. För att vi är så dumma i huvudet, som har ihjäl varandra, bränner upp hela jordens resurser, har ihjäl djuren som vi borde leva samspelta med och borde uppskatta. Och värst av allt, jag skäms över att INGEN vågar inse problemet, ta tag i det och skämmas över det de gjort. Ingen vill inse sina misstag. Ingen lär sig av sina misstag. Hej USA, remember när ni slängde ner inte bara en, utan TVÅ kärnvapenbomber över Japan? Hur bra gick det tycker ni? Det tråkiga var att ni inte lärde er något av det där. Det är inte bara tråkigt, det är för jävligt.

Er otroliga patriotism är kvar, det kan väl vara bra. För man måste nog vara otroligt stolt över sitt land för att kunna försvara en sådan sak, och sedan kunna försvara att man bara några decennier senare fortsätter bomba världen, fast på annat håll. Att man sedan fördömmer olika länder på olika håll om att de ska gömma kärnvapen, är ju lite halvt komiskt. Ska jag ta upp det där med Japan igen, eller ser ni vart jag är på väg?

Jag hoppas verkligen att den amerikanska befolkningen gör bra ifrån sig den här gången. Väljer en bra president, någon som kan se till att inte allt går åt helvete. Om det inte redan är försent. För hur var det nu, läker verkligen tiden alla sår? Kommer Afghanistans och Iraks folk någonsin kunna komma över den förnedring som amerikanska soldater har utsatt dem för i flera år? Det är frågan. Im not so sure.

Nu har det varit bloggpaus för min del ett tag... Vet inte riktigt vad som orsakade den, kan ha att göra med att alla i hela världen verkar blogga och att jag bara blev trött på hela fenomenet. En anledning till att jag nu tror jag ska ta upp bloggandet igen är att jag faktiskt har fått frågor om vart mitt bloggande tagit vägen, från folk som saknar den. Att höra det gör en ju väldigt inspirerad att börja skriva igen!

Det har varit en rolig helg, eller ja, jag har jobbat och hunnit med en fest och lite plugg. Bland annat. Imorgon är det tillbaka till skolan, dans med Elina på kvällen (imorgon sätter vi koreografin...), Coldplay konsert på onsdag kväll och studiedag på torsdag. Ska ut med Johanna på fredag och ut med Idil och de andra som är intresserade på lördag. Så det här blir en rolig vecka både hoppas och tror jag!

Hade ju planerat att åka till Rom en snabbis under höstlovet, men efter att jag sett en otroligt deprimerande film på geografilektionen blev jag snabbt otaggad på att förstöra jorden ännu mer genom ännu en flygresa i år. Har rest en del iaf, får spara på den klimatförstöringen till efter jag slutat gymnasiet istället.

Nu så fastnar bokstavligt talat mina linser på ögonen så tror nog att jag ska göra mig iordning och sova. Sjukligt trött efter helgens eskapader. Eskapader?