Livet Enligt Idas

Idag var en konstig dag. En känslomässig bergodalbana. Det började med att jag väcktes av telefonen, det var Cina som ville att jag skulle komma till skolan och jobba. Jag var helt borta när hon ringde, men lyckades leta reda på ett block och penna där jag skrev ner namn på skola och tid jag skulle vara där. Sen fick Farbror mat och därefter återvände jag till sömnen.

På dagen begav jag mig av till skolan för att vikariera hos sexåringar och ettorna. Jag var ordentligt nervös innan, men det gick så otroligt bra! Barnen räddade mig idag. De skrek och klängde, tjatade och hetsade, och var helt fantastiska. Så glada, uppskattande och snälla mot mig, de fick mig att skratta och för första gången i mitt liv har jag jobbat med något som faktiskt känts meningsfullt! Jag kände att det betydde något att jag satt där med barnen och ritade, pratade, lyssnade. Det var verkligen det jag behövde, något som fick mig att tänka på annat och som dessutom fick mig att känna mig meningsfull och viktig. Idag, av alla dagar, var just det precis vad jag behövde.

Dagens fundering: Det är läskigt hur man kan vara så psykiskt ledsen och sårad, att det faktiskt gör fysiskt ont i kroppen. Märklig sak, helt klart. Godnatt!

No, I'm not ok. I'm going to be crying alot, just because I miss you so much, and just because I know that I will miss you alot during these upcoming months. I'm going to be missing someone who apparently doesn't care enough about me to spare my feelings, even the second time around. I don't really know where to start, because I'm so upset about so much. Nine months of my life, nine months of waiting, hoping, thinking that you care even though something deep inside told me that it would never be like that. I've put so much energy into this relationship, I've really tried to make it work despite everything and everyone who thought there was no point. Turns out there was no point, and I'm the one who's upset. I knew that too, ofcourse I knew that I was the one who would end up hurt and disappointed. I hate feeling like this, and knowing that I can't do anything to change the fact that I feel this way, and will be feeling this way, for a long time.

Idag var jag på Galleri Kontrast, på vernissage, och tittade på den nya fotoutställningen om albiner i Tanzania (och ja, det heter albiner i pluralis... DN is my source). Som av en märklig slump såg jag i DN's PåStan att den här fotoutställningen öppnade idag, och detta blev jag varse om typ samma dag som Habiba skrev om albiner i sin blogg! Väldigt otippat. Men jag gick på vernissage iaf, och det var väl inte så himla bra bilder... Tycker jag själv, man blev ju tagen av dessa människors öden, men bilderna i sig var inte så rörande. Hursomhelst så finns den här utställningen kvar på Galleri Kontrast för er som är intresserade! Habiba förslagsvis?

Om en timme bär det av till Johanna för avskedsfest, Londontrip fiesta! Kul med fest, tråkigt med Johannas departure. Men ska bli roligt att träffa alla amicas!

Nu har jag skickat in min ansökan till Skistar inför den kommande skidsäsongen! Känns lite läskigt... Men nu jävlar! Sen måste jag kolla restauranger där uppe också... Fast det vore inte helt fel att jobba med något annat än just restauranger..

I onsdags läste jag för övrigt ut världens bästa bok! Extremely loud & incredibly close heter den, och geniet bakom den boken heter Jonathan Safran Foer. Det är seriöst den bästa boken jag tror att jag har läst någonsin. Det handlar om nio år gamla Oskar som förlorar sin pappa i elfte september katastrofen. Han hittar en nyckel i sin pappas garderob, han bor i New York och nu börjar jakten... På låset som nyckeln öppnar, bland New Yorks miljontals lås. Den är verkligen otroligt bra, och så sinnessjukt rolig. Read it! Även om man inte är bra på engelska, eller inte gillar att läsa, måste man läsa den här boken... Alltså den var sjukligt bra. Men nu ska jag släppa den.

Jag har 800 kr i presentkort på TopShop att go crazy för, när ska detta ske? Och med vem? Förslagsvis flera gånger, med de som bidrog till detta, dvs. Nina, Julia och Habiba. Holla when youre ready! "Holla"? Inte ok. Men nu ska jag nog sova, efter lite te, imorgon ska jag ju jobba igen! Antagligen sista gången på länge, så nu jävlar ska jag göra bra ifrån mig.

Idag har jag jobbat på Formex i Älvsjö, en design och inredningsmässa. Det var lite roligt, på vissa sätt, och rätt drygt, på andra sätt. Men jag tjänar 100 kr i timmen (före skatt dock, mind you) och jobbar typ 8-9 timmar varje dag, så det är ju bra. Men alltså jobbet innefattar bara idag och imorgon, men ÄNDÅ. Det är lite jobb, och lite pengar, så jag är glad för det. Snälla låt det ge utdelning i form av mer jobb dock, det vore otroligt rogivande. För övrigt söker jag jobb som ett as, men inte mycket händer på den fronten heller, så jag håller sakta men säkert på att bli mer och mer desperat och arg på jävla Sverige som inte tar tillvara på arbetskraften som vi har bland våra ungdomar (dvs. jag själv). Jag är ambitiös och vill bara göra något med mitt liv! Varför vill ingen ge mig den chansen... Jag blir ledsen i ögat på riktigt.

Jag har nu köpt Friskiskort igen. Jippi! Nu jävlar ska sommarfläbbet bort. Jag känner mig redan oerhört pepp (eller inte). Har tränat två gånger hittills (många bäckar små) och det blev Core och Aerobics. I slutet av Aerobicspasset trodde jag dock att jag fått astma, lunginfammation och klimakterisvettningar på samma gång, jag var oerhört trött, men det kändes skönt. Jag tog i som ett djur även om jag höll på att stuka foten flera gånger, så det kändes rätt bra faktiskt.

I tisdags var jag på standup comedy på Norra Brunn med Emma. Det var minsann mycket trevligt! Jag skrattade så jag grät, det gjorde Emma också, och dessutom fick jag en jättefin tröja i födelsedagspresent! Den hade jag på mig idag. Emma ska vara au-pair i Frankrike i vår, typ, och om hon faktiskt gör det kommer jag typ klämma ner mig i hennes väska för då kommer jag nästan vara helt ensam och det känns faktiskt INTE helt ok. Som kanske märks är inte jag världens mest positiva människa just nu, men låt mig vara såhär... Jag känner mig inte upplyft för tillfället.

Om lite mer än en vecka åker Johanna... Gud va tomt det kommer bli! Det känns inte alls roligt, och på lördag ska hon ha hejdå-fest. Jag kommer kanske gråta en skvätt. Apropå ensamhet och tråkiga saker; Jag saknar min man också. Kom heeeeeeeem...

Förresten, söta Anna har gjort världens gulligaste video som dokumenterar min vecka hos henne i Casalpusterlengo. Här är den: http://www.youtube.com/watch?v=ZWtbD7vf7jM
Jag blev så himla glad! Och tårögd, rörd och blödig, men det behöver inte vara något dåligt :) En av sommarens bästa veckor!

Nu befinner jag mig i södra Sverige hos mina släktingar. Idag sov jag till 1 på eftermiddagen, därefter satt jag i solen och läste i en timme. Sen gick jag och morfar ner till bryggan och satt i solen, åkte ut med båten. Därefter tog jag mig ett dopp, varpå vi gick upp, hämtade ett par öl och sedan drack öl och pratade visdomar samtidigt som solen gick ner över Blekinge skärgård. Jag gör kanske inte det jag borde, dvs söka jobb som ett as, men jag får iaf njuta av de sista sommardagarna. Det kanske är detta som kallas att samla på sig livserfarenhet och lyckliga minnen. Det kanske är det här jag behöver nu efter flera års stress och press? Jag borde kanske se denna arbetslöshet som något annat än bara just det?

Samma känsla som slagit mig så många gånger förut under den senaste tiden slår till igen.
Som sagt så åkte Susanna, Johanna och Idil till Turkiet igår... När de kommer hem så kommer Idil börja jobba, Sus med, Johanna ska någon gång i september dra till London och blir borta i ett år. Någon gång i höst drar Julia till Brighton med sina polare, blir borta ett år. Habiba ska plugga. Sophie ska jobba som ett djur och sen drar hon till Australien. Alla mina nära försvinner ifrån mig, och kvar blir jag, ensam, fattig och utan jobb. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag känner mig rastlös och överflödig, jag har inget jobb och snart inga pengar heller. Jag trodde alltid att jag var den som skulle fly landet och införliva mina drömmar först av alla, men nu är det precis tvärtom. Det är jag som är kvar, ensam, utan en enda vettig plan i sikte. Och tiden bara går, och går, och går... Och jag blir kvar på ruta ett.

Jag har jobbat i två dagar nu och käner mig helt död! Nu är det inget mer jobb inplanerat iofs så det problemet var ju snabbt åtgärdat, men vet inte hur det är möjligt att jag blir så sliten av så lite?
 
Igår åkte Susie Q, Jobo och Idie till Turchia med Coney the man och Ayla la madre. Hihi, vilken rolig mening! Men denna avresa var såklart underbar för dom, dock ångest för mig! Alla börjar ta tag i sina liv nu, resa iväg, och jag är kvar här, utan jobb och pengar och full med ångest :( JAG SKA HA ETT JOBBHELVETE. GE MIG NU. Så, puh, nu har jag fått utlopp för det ett tag... Nu ska jag gå, för jag ska bestämma om jag ska träffa mamma eller inte. Och om jag ska det har jag rätt bråttom nu. Skriver mer när jag känner mig manad. Men I'm back now, for those who care.