Livet Enligt Idas

Idag skulle du ha fyllt 77 år, och vi skulle kommit upp på en födelsedagsmiddag. Sedan skulle du ha sett mig gå ut tvåan på gymnasiet, den elfte juni. I sommar skulle jag vara med dig och farmor på båtklubben, se solen gå ner över vattnet och prata om somrarna vi brukade spendera tillsammans bara vi tre. Sedan skulle hösten komma, med en massa plugg som jag skulle be dig om hjälp om, som vanligt, som det alltid har varit. Du som alltid kan allting, och kommer med de rätta svaren på allt. I vinter så skulle vi fira farmors födelsedag tillsammans, med en middag så som det brukade vara, med alla barnbarnen och Pelle, Manja och pappa. Nästa år skulle du vara med när jag går ut gymnasiet, du skulle få se de betygen du hjälpte mig få. Som jag aldrig hann tacka dig riktigt för.

Varför gör man alltid allting försent? Varför tog jag inte till vara på att få ha dig i mitt liv när jag hade chansen till det? Nu får jag ingen mer chans. Jag saknar dig verkligen, varje dag.