Livet Enligt Idas

Idag var en konstig dag. En känslomässig bergodalbana. Det började med att jag väcktes av telefonen, det var Cina som ville att jag skulle komma till skolan och jobba. Jag var helt borta när hon ringde, men lyckades leta reda på ett block och penna där jag skrev ner namn på skola och tid jag skulle vara där. Sen fick Farbror mat och därefter återvände jag till sömnen.

På dagen begav jag mig av till skolan för att vikariera hos sexåringar och ettorna. Jag var ordentligt nervös innan, men det gick så otroligt bra! Barnen räddade mig idag. De skrek och klängde, tjatade och hetsade, och var helt fantastiska. Så glada, uppskattande och snälla mot mig, de fick mig att skratta och för första gången i mitt liv har jag jobbat med något som faktiskt känts meningsfullt! Jag kände att det betydde något att jag satt där med barnen och ritade, pratade, lyssnade. Det var verkligen det jag behövde, något som fick mig att tänka på annat och som dessutom fick mig att känna mig meningsfull och viktig. Idag, av alla dagar, var just det precis vad jag behövde.

Dagens fundering: Det är läskigt hur man kan vara så psykiskt ledsen och sårad, att det faktiskt gör fysiskt ont i kroppen. Märklig sak, helt klart. Godnatt!