Livet Enligt Idas

Idag kom Kristian Luuk till mitt jobb och fikade med en kompis. Alltså prisa den människan, han verkar verkligen så himla sympatisk och jordnära. Jag har jobbat på lite olika ställen i den delen av Vasastaden ett par år och har stött på honom förut, och han är alltid lika trevlig. Dessutom är han så förbannat bra på det han gör, men låter inte det stiga honom åt huvudet som så många andra. Tummen upp för Kristian, när du bestämmer dig för att lämna Carina vet du att jag finns i krokarna...

En inte lika skön människa som kom till mitt jobb idag var en snubbe som är (vad jag förstått) en av våra många stammisar. Killen släntrar in och har knappt hunnit innanför dörren innan han skriker: "Jaha, så har man skällt ut värden också! Vilket jävla liv jag lever". Han sätter sig vid baren och det första han gör är att slänga upp sin plånbok på bardisken. I den ligger en dubbelvikt säkert en centimeter tjock hög med 500 lappar. Jag blir lite förblindad av pengarna och tänker på vilket trevligt resebidrag det skulle vara för mig. Mannen beställer kaffe, och jag väcks hastigt från mitt drömmande. Hursomhelst, han får sitt kaffe och lämnar inte stället på två timmar. Under de två timmarna sitter han och skryter med sin dryga röst om de otroliga summor med pengar som han besitter, i form av lite halvt oskyldiga men ändå så uppenbara kommentarer som; "Jaa de nya Euro-sedlarna är ju praktiska, en sedel är hela 5000 kr! Det är så bra med så stora sedlar, pengarna tar så mycket plats när jag reser annars" och "Jag orkar inte bo i Sverige längre! Så fort man vill ta ut 100 000 kr, MINA pengar alltså, från banken så måste de veta exakt vad jag ska använda de till!". Alltså. Maken till tönt får man fan leta efter. Jag störde sönder mig på honom, han hade ju uppenbarligen bra med pengar men att sitta och skrika ut det åt höger och vänster på ett café är fan bara desperat och tragiskt. Meeen jag erkänner att det kommer ta en stund för mig att glömma den där bunten med 500 kr sedlar...

Idag var det också en artikel i Metro om Afghanistan, en stor bild som visade hur en morfar eller farfar lärde sitt barnbarn röka opium-pipa. Tragiskt, bilden var så jobbigt talande. Jag mådde illa när jag såg den, Afghanistan är ett så otroligt tragiskt land. Att känna hopp om det landets framtid är inte lätt... Han kanske gör sitt barnbarn en tjänst, bedövar den smärta och ångest som landet inbringar dess invånare. Jag skulle nog också röka opium om jag bodde där?

Och sist men inte minst, allas vår Sverigedemokrat Jimmie Åkesson har än en gång lyckats med ett av årets mest korkade uttalanden. Han anser att man, för att få kontroll över det våld som finns i invandrartäta förorter, bör införa utegångsförbud i dessa områden... Jaha. Har käre Jimmie blivit alltför inspirerad av Hitler och lyckats inbilla sig att han bor i 1930-talets Tyskland, med tillhörande getton där människor har utegångsförbud?

Bä för Kristian, Bu för Jimmie (Alltså sorry men det kanske är lätt att vara bitter och fördomsfull när man själv ser ut som något som katten släpade in...).